Jag har börjat klättra litet smått. Inomhusklättring. Riktigt kul är det. Det är dock inte meningen med detta inlägg. Meningen med inlägget är insikten jag kommit till hur olika man är som person. Jag har varit och klättrat med min kamrat Mats två gånger, Jonas och Adam vid ett annat tillfälle. Det som jag började fundera på var när jag och Mats diskuterade utmaningen med klättrandet. Som en följd av detta började jag spekulera i hur Mats såg på klättringen som en utmaning och hur jag själv såg det. Det var ingenting jag tog upp med honom i fråga, utan bara en tyst observering som sedan utvecklades inuti mitt huvud.
Mats började, efter två gånger bouldring (bouldring är klättring utan rep på 5-meters-väggar), börjat muttra om andra ställen då man sett problemen på stället vi klättrat på och redan klarat de man klarar av. Med andra ord känns det litet som han redan vill gå vidare och möta andra problem han tror han kan klara, istället för att ge sig på dem som finns redan framför honom men som han misslyckades med. För att förstå vad jag menar, så får jag informera för den som inte vet, att det finns olika skalor på väggarna. Blå, röd, svart och vit. "Lätt" till svår. Vi har klarat en del blåa, inga röda och absolut inget annat. I alla fall, det finns en del blåa kvar att klara av, men dem är änsålänge för svåra för att klara. Saken är den, att Mats, som sagt, vill gå kolla andra klätterhallar (lät det som) för att hitta fler blåa att pröva på då de blåa han inte klarar nu är "för svåra" och likaså de röda. Jag själv, däremot, skulle vilja nöta de som finns i hopp om att utvecklas och sedan besegra de problem som presenteras för att sedan så småningom ge sig på de röda och testa de blå igen tills man klarar dem. Jag ser inget problem i att ge mig på samma problem, om och om igen, tills jag klarat det.
Jag vet inte om det är jag som har svårt för att tröttna på saker, eller om Mats har otroligt lätt för att tröttna på något, eller om det är jag som ser utmaningen i det hela, och Mats ser obehaget och inte har viljan att försöka klå de problem som ligger framför honom? Med tanke på hur jag själv känner Mats samt hur jag känner mig själv, så känns det lite som att jag är en typ som disciplinerat kan nöta något tills jag klarar av det, och han gärna ger upp och ser efter lättare utmaningar. Kan man tolka det så? I förlängningen så oroar mig detta, eftersom herrn i fråga skall lära sig spela trummor. Hur ska han klara av att lära sig trummor, som i stor del är likadant som att klättra när det kommer till utmaningen? Jag själv tragglar fortfarande med låtar jag själv tycker är omöjliga att lära sig på gitarren, men jag gör det och fortsätter försöka och ta lärdom av det jag misslyckas med och hitta nya infallsvinklar till problemet.
Det ska bli oerhört intressant att se hur Mats kommer tackla det hela med att lära sig trummor. Nu vet jag inte hur det ter sig mot att lära sig spela gitarr, men när jag började och verkligen, VERKLIGEN ville kunna spela en låt så förbannade jag mig själv över att jag inte klarade av just den där pull-offen, hammer-on eller sliden. Men jag fortsatte och i dag är jag, om jag får säga det själv, en i alla fall hyffsad gitarrspelare tack vare att jag gav mig fan på att klara av det. Kommer han ge upp för att det är svårt, eller kommer han kämpa för att lära sig någonting han verkar vilja?
// Spongen
