http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/existentiellt/artikel_933209.svd
Den stämmer så otroligt väl. Jag känner igen mig exakt. Press. Skaffa flickvän. Bli kär. Stadga sig. Är det inte dags för barn snart? Du är ju ändå tjugofyra. Har du ingen flickvän? Nämen oj. Men ett jobb har du? Ja, det har jag. Men det är just nu den fas man ska visa sig duktig. Att man räcker till. Jag sliter. Med mig själv, min värld, mina jobb. Alla ställer krav. Jag vill släppa allt, åka till Thailand igen, men ändå inte. Jobbet jag ska gå till nu är för bra för att ge upp. Det är det jag viskar till min lystrande hjärna om natten, men hjärtat slår snabbare och lungan kväver mig. Jag kanske inte räcker till... Ingen vill ha mig. Jag vill inte ha någon. Ångest. Ångesten. Det är nog den värsta fienden som gömmer sig i mörkret. Lägenhet. Flytta. Ångest.
En förändring var vad jag ville ha, det fick jag. Med råge. Jobb. Lägenhet. Jag kanske måste hitta någon att dela min börda med? En stöttepelare som jag kan älska? Jag vill hitta någon att älska. Men jag tror inte jag kommer det, för i botten, där mina riktiga känslor kanske finns, är nog det rummet redan tomt. Melankoli är en vardagsdrog som jag tar dagligen.
Två låtar fram på Winamp: Happa Tai - Yatta. Ironin kunde inte kännas mer påträffande.
- Spongen
