Min nya HTC Desire.

Jag har fixat en ny telefon. En HTC Desire. Jag ville från början egentligen ha en iPhone 4, men det var omöjligt att få tag på till ett vettigt pris via jobbet, så till slut bestämde jag mig för en HTC Desire... och jag är sjukt nöjd. Riktigt, riktigt nöjd. Det finns några småsaker jag stör mig på, som att volymknapparna på sidan är lite för stora och är lätta att komma åt av misstag. Skärmen är ibland lite för responsiv, man ska vinkla telefonen och den tror man har tryckt på en massa grejer. Har förvisso bara hänt två gånger, men det är sådana där småsaker som man kan komma att tänka på. Jag har inte prövat autocompletefunktionen när man skriver heller eftersom jag kör på engelskt rakt av. Tar rätt lång tid att skriva mail och SMS i och med detta, men ja... ska nog ändra telefoninställningarna till svenska och testa det. Fast iofs, det kanske inte ens finns det alternativet? :D Har trots allt bara testat telefon en ganska kort stund. Måste fixa nya apps till Twitter dock, då den jag har kan man inte se konversationstrådar på Fixat Dropbox, Spotify och Gowalla. Syncat mina kontakter med Gmail.

Stora grejer på gång helt enkelt, och jag har gått 100% social. Innan kände jag mig bara 50% då jag kunde bara nås via samtal och SMS. Nu finns jag på resande fot även på Facebook, Twitter, Gmail, SMS och samtal. Det är ju en ökning på 150% mer tillgänglig! Big whoop, wanna fight about it?

// Spongen

Dop i Värmland

Var på dop i helgen. Min nya kusin Linnea Helena som skulle döpas. Det var en mycket fin ceremoni, men det fick mig att fundera.

Kommer jag döpa mina barn? Hmm... nu när jag just skrev föregående mening så fick jag två tankar i huvudet. "Oj, jag har visst bestämt mig för att jag kommer skaffa barn NÅN dag.", och den andra var min ursprungliga tankegång, nämligen: "Om jag skaffar barn, kommer jag döpa mitt barn?"

Jag är ateist, alltid varit sålänge jag kan minnas. Jag bekänner inte den kristna tron, och jag tror inte på gud. Se? Jag skriver t.o.m. gud med ett litet g just för att jag inte ärar hans namn då jag inte tror på att han existerar. En annan sak som jag tycker är ganska fint med religion, men som är en helt annan fråga, är möjligheten att alltid kunna börja tro. I alla fall, min poäng är att eftersom normen säger att man skall döpa sitt barn (i alla fall i mina kretsar), kommer jag göra det? Går inte det emot mig själv genom att döpa in mitt barn i kristendomen och någonting jag inte tror på? Är det "fel", eller ska man göra det "bara för att alla andra gör det?" Jag vet inte... Det är värt en tanke i mina ögon. Jag får fundera.

// Spongen

Mailproblematik.

Jag har funderat lite kring det här med e-post på jobbet. Ibland har man en konversation med en kund eller kollega, och så sätter man någon på CC. Vad vill man att den personen skall göra med det CC:ade svaret? Det är inte så uppenbart alla gånger har jag märkt. Skickar jag ett CC med information jag tycker är viktigt för min chef att ta del av, så agerar han på det. En annan kollega kanske bara tar det som så - information - när jag vill att han/hon kanske skall agera på det jag skriver.

Man kanske ska börja sluta vara så jävla kvinnlig och faktiskt skriva ned vad man vill i det CC:ade meddelandet till den som blir CC:ad? Och inte bara anta att han/hon förstår vad jag vill med det CC:ade meddelandet?

// Spongen

Att få en komplimang.

Det är väl helt enkelt en sådan dag i dag.

Jag tänkte nu lista de tre finaste komplimangerna jag kan komma ihåg jag fått.

1) Du kommer bli en sådan himla bra pappa.
2) Jag älskar verkligen ditt skratt. När du skrattar så blir hela jag glad.
3) Men, är det Marcus? Oj, wow, du har ju verkligen vuxit upp... och blivit en man. Denna kommentar blandat med hennes ansiktsuttryck made my day.

Alla tre citaten kommer från före detta kollegor som nu arbetar på annat håll. Tror jag nog alltid kommer komma ihåg de orden. Sen är en annan stor komplimang att Fannyjäveln benämnt mig som hennes "Bästa vän". Det ni, det är också stort.

// Spongen