Konsten att sova och ringa.

Det är ingen höjdare att vakna upp fortfarande full en söndagsmorgon kl. 11, inte hitta sin mobil och ha en jävla huvudvärk. Efter att jag hasat mig runt i sängen och rotat genom byxfickorna och stället där den brukar ligga så reser jag på mig av någon anledning och kollar jag sängen. Mycket riktigt, där ligger telefonen. Med utgående samtal och missade samtal. Samtal som tydligen försiggått efter att jag vet jag gick och la mig. Stånkande av ångest suckar jag, och Gurra garvar åt min vånda över att jag troligtvis fylleringt folk efter jag gått och lagt mig. Som jag själv inte har något minne av, såklart. Jag orkade inte ens kolla vilka som ringt eller vilka jag själv ringt utan tog bara bort listan och la telefon där den skulle.

Ovan nämnda stycke sammanfattar kvällen ganska bra. Jag hade faktiskt riktigt, riktigt roligt. Takida var, tro det eller ej, riktigt bra live och det var en kul konsert. Träffade på en psychobrud som drev sönder mig totalt, men det var bara garva åt situationen. Jag och Gurra stod i öltältet, så kommer en tjej fram och börjar snacka med mig och Gurra. Efter kanske tio minuter så kläcker hon ur sig att hon egentligen borde vara skitsur på mig för att jag lämnade henne när hon bara skulle gå på toa. Smått förvirrad försöker jag förklara för henne att jag inte alls gjorde det, precis kommit och njuter min andra öl (som jag sa var min första eftersom "jag precis kommit"). Hon envisas dock med att jag bara lämnade henne och hon krävde en förklaring. Stum av förvåning rannsakar jag mitt minne och försöker på något vänster förstå vad jag gjort fel varpå och börjar asflabba. "Jag driiiiiiiiiver ju bara meeeed dig! Hahahaha! Du skulle sett ditt ansiktsuttryck!" Gurra börjar också asflabba åt mig. Tjejen fortsätter: "Nej, förlåt, var jag taskig nu? Förlåt, det var inte meningen". "Nej, fan, det är lugnt, haha. Sjukt kul att bli driven med faktiskt och att någon vågar, men jag trodde först att jag helt seriöst fan tappat minnet ordentligt". Vi fortsätter småprata litet, så frågar hon: "Jaha, så du har lämnat fru och barn hemma förstår jag?", varpå hon granskar mig uppifrån och ned. "Nej, fan, inget sådant." Hon ler lite förstulet och bara går därifrån sen. "Eh... va?" Sedan såg vi henne inte mer.

Efter konserten var vi ut och slog runt med Björn och Momo och deras posse. Till slut, efter mycket om och men, hamnade vi på något ställe på söder där det intogs sexor vodka, öl och annat rutinerat.

När jag sedan äter min lussebulle på söndagseftermiddagen och dricker glögg i min ensamhet i lägenheten, arbetar på huvudvärken och att få livet tillbaka, ser jag tillbaka på gårdagen och kan inte undslippa mig att le. Det var en bra helg.

Som tur var verkar det som att mina "fyllesamtal" bara varit min telefon som ringt upp folk av sig själv när jag sovit på den. Puh.

// Spongen

Spikar, grädde och födelsedagar.

I natt drömde jag väldigt mycket. Mycket olika. Kommer inte ihåg så mycket specifikt, tyvärr. Jag vaknade en sekund innan larmet ringde på telefonen i morse. Det var som att man tryckte på en knapp, så vaknade jag. Det sjuka var att jag drömde att jag var en spik, så när hammaren föll på mig så vaknade jag upp spikrak (haha) i sängen och larmet ringde en sekund efter. Det var verkligen som att kroppen sade åt mig: "Vakna nu, motherfucker! *Pang*". Vaken.

Får förresten passa på att säga gratulationer och ovationer till min gräddfrågandes granne Michaelak. Grattis!

// Spongen

Takida på Hovet.

Jag vann tydligen biljetter till Takida som spelar på Hovet på lördag. Intressant. Nu ska jag tydligen gå på den konserten med en hip-hop/r'n'b-älskande chilenare. Ska bli - som sagt - väldigt intressant. Nåväl. Förhoppningsvis finns det som han sade: "Det finns öl och fjortisar. Något ska vi nog kunna hitta på" :) Jobbiga är att jag ska på konferens hela dagen innan, så det kommer bli en *lång* lördag för min del.

// Spongen

Konsten att spränga en tallrik.

I dag när jag skulle ta ut tallriken ur micron här på jobbet, full med mat, så exploderade tallriken ovanför diskmaskinen. Döm av min förvåning när jag såg ned och stod med en flisa tallrik i grepp mellan pekfinger och tummen och med risa och morötter över hela mig. En halv burk tonfisk senare gav jag upp lunchen och köpte mig en focaccia i caféet här på jobbet. Så det kan gå. Tur att jag inte skadade mig i alla fall, då en exploderande tallrik känns ganska ... weird. Kvalité på grejerna.

// Spongen

Migrän?

Var hemma i går pga grym huvudvärk. I dag när folk frågar hur det är och man säger att det inte är speciellt mycket bättre blir alla typ... tafatt och inte vet vad de skall säga.

"Tjena Hallin! Är du bättre nu?"
"Nja, inte speciellt."
"..." *plockar ur grejerna och sätter sig*
"Hepp."

// Spongen

En fjäril tittar på mig.

I morse när jag slog upp dörren så satt en fjäril på den betongtäckta marken och tittade upp på mig. Röd, med inslag av svarta prickar. En fjäril. I november. Snart december. Vad gjorde den ute såhär mitt i den annalkande vintern? Vacker var den i alla fall, och för någon sekund fick jag ta mig tillbaka till en förfluten sommar.

Vidare till verkligheten så var pendeln sen. Som vanligt. Väl på så var det så smockat med folk att det var armbågsanarkin som styrde. Några tjejer stod som förskräckta över att en gubbe med alldeles för mycket späck på kroppen som satt och hostade glatta livet ur sig. Tjejerna muttrade om svinis och försökte täcka sina munnar. Stackarna. En tjej fick mer eller mindre panikattack och börja hyperventilera. Hoho. Sådant drama på väg in till jobbet.

// Spongen

Dreams will keep me young.

Aaaaah... Alla på kontoret gick precis på lunch. Stängde av deras webbradio. Jag njuter av tystnaden i fem minuter med fötterna på kontorsbordet, lätt tillbakalutad i stolen. Det nybryggda kaffet är länken till fem minuters totalt välbehag på jobbet. I tysthet. Jag skriver ned detta inlägg, stoppar i båda lurarna i örat och gräver ned mig i siffrorna jag för in i rapporten till ljudet av Sophie Zelmanis vackra röst. Momentet har passerat när "People" går igång och den välbekanta gitarren gör sin entré och jag åter fokuserar på siffrorna.

// Spongen

Tillökning i familjen.

I går så var bror min på ultraljud med sin fru. De ska få en liten tjej! :D Grattis brorsan! En av varje. Man ligger efter... :P


Bild från Roskliniken.se

Vad härligt. Får han se fram emot ännu mer sådant här:

Bild från Aftonbladet blogg Familjeterapeut.

// Spongen

Klättercentret Solna. Klättring. Grand Deluxe.

I går var jag och klättrade. Igen. Jag tror jag börjar bli ganska biten av detta fenomen, att klänga sig fast för glatta livet och ta mig uppåt via olika små grepp. Däremot blev det ett annat sällskap. Ingen Jonas, Adam eller Mats. Nej, gästklättraren för gårdagen blev alltså Lars B. Lars to the a to the r to the s to the B. Hmm. I alla fall, det blev återigen klättercentret Solna som vi tog oss till för att stilla vårt (mitt?) klätterbegär. Efter två svettiga timmar och en otalig muskelvärk senare så slant jag på en av väggarna och slet loss en fin skinnbit i handen, så det var nog det som satte punkt för den klätterkvällen. Lasse blev även han riktigt biten och förundrad över hur bra träning det faktum är. Jag gillar verkligen klättercentret i Solna faktiskt. Är i och för sig den enda inomhusklättringsstället jag varit på, men det har fått mig att nosa på nya alternativ mot min sedvanliga gymträning. Och det är en kul aktivitet, det här med klättring. Synd att det är så dyrt bara. Nästa steg blir att fixa topprepskurs, skor, sele och säkringar så kan man nästan tycka sig vara en halvfjädrad klättrare på väg upp i livet.

Väl hemma i värmen fick jag rådet att tydligen skall sådana där skinnbitar klippas bort så man inte infekterar och samlar såret i hudfliken. Trevligt, trevligt. Så det blev litet kirurgiövning hemma, följt av ett avsnitt Two and a half men med Lasse, och sedan litet datanördande framför datorn. Allt som allt var det en riktigt trevlig torsdagskväll. I kväll får vi se om det blir poker och idolkväll med herrarna Foad och Putte. Den som lever får se. Nu ska jag återgå till att stirra in i skärmen och låtsas jobba. Äh, skämtåsido. Jag ska jobba. Ärligt.



// Spongen

Shoot me. Please.

Håller på går genom en obligatorisk kurs. Fem timmar i går om "Nyheterna i Office 2007" med tillhörande kunskapstest. Nu i dag så går jag genom grunderna i Excel 2007. Det är så otroligt kul, så att spendera tid med att titta på målarfärg torka verkar som en jävla Trancenationfest i Holland klockan fem på morgonen efter en alldeles för lång syratripp.

TJOFF SÄGER DET! TJOFF!!!!!! OM VI RULLAR OSS NEDÅT NU, TJOFF SÄGER DET SÅ HETER KOLUMNEN INTE A, B, C LÄNGRE!!!! MENAR DU DET!?!?!? FAN VAD BRAAAAAAAAAAAAAAAAA!

// Spongen

Att rädda en värld.

Skrivet till Johan R från början, men skriver med här ändå. Lite internt, men skitsamma. "Drömde en så jävla ful dröm om dig i natt. Du var typ utklädd i en svart special-opsdräkt, och hade samma stil och frisyr som kocken på maskeraden hos er. Du skulle ta över världen, hade fångat agenterna Joacim H och Philip W som satt bakbundna vid dina fötter, så stod du och berättade om dina planer i sådan där klassisk "bad guy"-manér mot slutet av en film. Grejen var att du fipplade med en kortlek, så sveper jag in och ska rädda dagen, stjäl din kortlek ur händerna på dig och börjar sedan kasta korten på dig. Du skyddar dig lite tafatt från korten som flyger, men sen suckar resignerat och typ: "Vad fan håller du på med?" o jag fortsätter kasta kort som några slags kaststjärnor mot din strupe. "Jag försöker döda dig, vad fan tror du?" varpå jag fortsäter kasta kort igen. Då bryter du, Jocke och Philip ihop i garv, alltmedan jag i mitt bästa kortkastande fortfarande försöker pricka halsen och rädda världen. Sen vaknar jag o typ börjar asflabba." Nu får jag inte veta om jag räddade världen eller inte.

// Spongen

Konsten att se en utmaning.

Jag har börjat klättra litet smått. Inomhusklättring. Riktigt kul är det. Det är dock inte meningen med detta inlägg. Meningen med inlägget är insikten jag kommit till hur olika man är som person. Jag har varit och klättrat med min kamrat Mats två gånger, Jonas och Adam vid ett annat tillfälle. Det som jag började fundera på var när jag och Mats diskuterade utmaningen med klättrandet. Som en följd av detta började jag spekulera i hur Mats såg på klättringen som en utmaning och hur jag själv såg det. Det var ingenting jag tog upp med honom i fråga, utan bara en tyst observering som sedan utvecklades inuti mitt huvud.

Mats började, efter två gånger bouldring (bouldring är klättring utan rep på 5-meters-väggar), börjat muttra om andra ställen då man sett problemen på stället vi klättrat på och redan klarat de man klarar av. Med andra ord känns det litet som han redan vill gå vidare och möta andra problem han tror han kan klara, istället för att ge sig på dem som finns redan framför honom men som han misslyckades med. För att förstå vad jag menar, så får jag informera för den som inte vet, att det finns olika skalor på väggarna. Blå, röd, svart och vit. "Lätt" till svår. Vi har klarat en del blåa, inga röda och absolut inget annat. I alla fall, det finns en del blåa kvar att klara av, men dem är änsålänge för svåra för att klara. Saken är den, att Mats, som sagt, vill gå kolla andra klätterhallar (lät det som) för att hitta fler blåa att pröva på då de blåa han inte klarar nu är "för svåra" och likaså de röda. Jag själv, däremot, skulle vilja nöta de som finns i hopp om att utvecklas och sedan besegra de problem som presenteras för att sedan så småningom ge sig på de röda och testa de blå igen tills man klarar dem. Jag ser inget problem i att ge mig på samma problem, om och om igen, tills jag klarat det.

Jag vet inte om det är jag som har svårt för att tröttna på saker, eller om Mats har otroligt lätt för att tröttna på något, eller om det är jag som ser utmaningen i det hela, och Mats ser obehaget och inte har viljan att försöka klå de problem som ligger framför honom? Med tanke på hur jag själv känner Mats samt hur jag känner mig själv, så känns det lite som att jag är en typ som disciplinerat kan nöta något tills jag klarar av det, och han gärna ger upp och ser efter lättare utmaningar. Kan man tolka det så? I förlängningen så oroar mig detta, eftersom herrn i fråga skall lära sig spela trummor. Hur ska han klara av att lära sig trummor, som i stor del är likadant som att klättra när det kommer till utmaningen? Jag själv tragglar fortfarande med låtar jag själv tycker är omöjliga att lära sig på gitarren, men jag gör det och fortsätter försöka och ta lärdom av det jag misslyckas med och hitta nya infallsvinklar till problemet.

Det ska bli oerhört intressant att se hur Mats kommer tackla det hela med att lära sig trummor. Nu vet jag inte hur det ter sig mot att lära sig spela gitarr, men när jag började och verkligen, VERKLIGEN ville kunna spela en låt så förbannade jag mig själv över att jag inte klarade av just den där pull-offen, hammer-on eller sliden. Men jag fortsatte och i dag är jag, om jag får säga det själv, en i alla fall hyffsad gitarrspelare tack vare att jag gav mig fan på att klara av det. Kommer han ge upp för att det är svårt, eller kommer han kämpa för att lära sig någonting han verkar vilja?

// Spongen

Gravida saker.

Grattis till min kollega Beatrice som gått och blivit gravid! Good for her, good for her! :D Det var väl på tiden egentligen. Hon har varit tillsammans med sin karl väldigt länge och alla i familjen tjatar tydligen om att hon ska gå och gravida sig. Och det har hon gjort. Så grattis! :D

// Spongen

Dagens senaste SMS.

Dagens senaste SMS: "Fint då ses vi i källaren kl 9 imorgon/Christer".

Då vet ni vart jag blev sexmördad utifall att någon frågar.

// Spongen

It was... a good day.

Nåja. Rubriken är ganska missvisande. Kan lugnt säga att det har varit en omtumlande helg. Literally.

I går var jag i alla fall ut på ön och bytte till vinterdäck med min far som var något bakis. Det hade tydligen blivit både en flaska vin och cognaq för mycket, men vi lyckades få det gjort. Har även fått ett par riktigt tunga navkapslar från min granne så nu är våldsgolfen riktigt pimpad. Haha. Käkade sedan middag hos mina föräldrar efter däckbytet och åkte sedan hem till Wille och Robban och spöade skiten ur dem i Fifa 2010. Riktigt kul och bra fotbolsspel, trots att det är till Wii:n som vi spelar. Meeeeeeeen ändå...

Nu är det måndag morgon och ännu en ny, härlig vecka börjar.

Måndagens ramblings: Jag finner det fortfarande hysteriskt kul när jag ser små fjortisar med tokblonderat hår, alldeles för mycket smink och - det som får mig att skaka på huvudet i vånda - deras otroligt STORA jävla "handväskor". Vad fan!? Vad är vitsen med att ha en väska som är strax över en fjärdedel av er egna storlek? Kul är det i alla fall.

Såg en man som jag blev något avundsjuk på. Han såg rätt fridfull ut, armarna i kors, sittandes på en sliten gammal ihopfällbar pall. Det enda som förstörde illusionen var valet av plats: Systembolagets ingång.

// Spongen