Happy fucking new year.

As the title says. Happy Fucking New Year.

Den mest ambitiösa och pretentiösa kvällen på hela året. Nyår. Alla måste ut. Alla. Alla måste supa. Alla. Alla måste slåss om vem som blir fullast. Alla. Vad händer med mig om jag skulle känna... Nej. Nyår, gud vad skönt att egentligen ta det lugnt med ett par goda kamrater och ta ett lugnt nyår? Man skulle få rynkade näsor och höjda ögonbryn som svar. "Nyår är ju årets fest! Din tråkiga lilla fjolla. Du har blivit så jävla tråkig. Du är en fitta." Ja, orden är många. Skulle säkert kunna rabbla en hel novell med bara saker man skulle bli kallad om man föreslog att... ta det lugnt på nyår. Men jag vet inte. Det är kul att umgås, men jag vill umgås med alla mina kompisar. Det är svårt att få in dem alla, då dem är väldigt många. So, sorry boys, that I can't join you on the new year. But your on my mind. And probably in my bottle.

Föll jag precis för nyårsspöket? Det verkar som det. Jag ska ju trots allt dricka en öl eller två.

- Spongen

Electrical Shocks are all I need.

Jag och Joacim diskuterade saker över en cigarett eller två igårkväll. Trots pissande ungdomar från en balkong, så diskuterade vi mycket mellan himmel och jord. Kärleken, karriären, arbetet, hälsan. En fundering kring mig har väckts; är folk rädda för att våga ta steget och försöka börja bygga sin karriär? Måste vi egentligen vara så säkra på att vi Måste hitta just det där vi vill arbeta med. Kan man inte komma att börja triva på sitt arbete? Att man kanske... växer in i det och får en nytändning? Jag vet inte. Som det ser ut nu, så tror jag att ambitionen finns i mig att gå vidare inom ICA. Äga en egen butik en dag. Det skulle vara coolt. Vägen dit är dock ganska lång, men man måste ju påbörja den någonstans? Det känns som att mitt arbete jag befinner mig på nu, skulle kunna vara den första byggstenen i en sådan karriär. Osäkerheten finns där dock. Vill jag verkligen göra detta? Folk kommer skratta åt en för att man 'fortfarande' arbetar på ICA efter ett par år. Den vanligaste kommentaren man hör från gamla klasskompisar är just den; 'Vad ska du göra efter ICA då?' Vad är det som är så himla fel med att man ska kunna ha ett sådant arbete i butik? Håkan, en kollega, säger samma sak. Alla hans kamrater säger det. 'Vad ska du göra efter ICA?' 'Jaha. Du är kvar på ICA. Vad händer sen då?' Varför inte försöka ta denna sten och bygga någonting. En dag kanske den byggstenen är den första på en egen butik? Skulle jag förklara mina ambitioner för människor, så kollar de nog snett på en och undrar varför man fortfarande arbetar på ICA, och varför jag skulle vilja göra det. Men det, mina kära vänner, vet jag nog inte ens själv. Man måste väl börja någonstans?

Jag vet inte hur det ser ut för andra människor, men skulle du våga börja bygga din karriär där du är? Finns det möjligheter till det? Det är väl kanske det första man ska ta hänsyn till. Jag tyckte inte jag kunde avancera speciellt mycket mer än vad jag har gjort nu inom butiken jag arbetar. Det enda är väl om min chef skulle gå, så kanske jag fick ta över fruktavdelningen. Jag har en lång väg att gå om jag ska nå till samma 'status' som en del personer inom min butik. De har varit där och slavat ett antal år före mig, så det är ju dem som kommer få gå utbildningar osv före mig. Med all rätt, må jag tillägga. Men jag vet inte... Lägenheten står runt hörnet (året) och jag måste ha ett arbete för att kunna bo där när jag flyttar om litet mer än ett år. Kanske är jag kvar på ICA Tappström. Kanske är jag på ett annat ICA. Kanske har jag hittat ett annat arbete som jag råkade snubbla in på av misstag. För att något ska hända med sitt liv måste man bryta det alldagliga och försöka göra någonting annorlunda. Det är först då saker och ting händer. Bra eller dåligt. Det vet man aldrig förrän det händer. Men man måste göra något för att få det att hända. Så det så.

- Spongen

The Mossberg Sessions.

Jammade lite hos Mackan igår. Trevligt som vanligt.

Livet går vidare som vanligt annars. Julstöket är över. Inte för att det varit Så, men jag har jobbat hela julen. Kul jul, som man säger. Inte så farligt, ganska skönt att få jobba och slippa allt julbök. Slitigt har det varit, men nu är det snart nyår. Inga planer än sålänge, så vet inte riktigt vad jag ska göra... Lite tråkigt, men nåja. Arbetar nu fram till Nyårsafton, sedan har jag faktiskt privilegiet att få vara ledig Nyårsafton och Nyårsdagen. Inte illa! Tacken antar jag för att jag jobbade julafton och juldagen. Wersta. Audioslaves nya album är förresten sådär, inte alls lika bra som det första. Vidare så var Eragon årests flopp på bio.

- Spongen

Röda heta pepparn.

Gick som sagt på konserten igår. Vi startade med lite tapas middag på Barcelona vid Sergels Torg. Sen stack vi till Globen för att inta våra ståplatser. Kan säga själv att förväntningarna var faktiskt ganska höga. Men såhär efteråt kände jag mig lite lätt besviken. Trodde det skulle vara roligare. Bättre. Mer ös. Vems felet är sedan, det vet jag inte. Jag vill gärna skylla på RHCP att dem inte försökte mer att få igång publiken, men fick veta sedan att deras spelningar är såhär. Tafatta skulle jag nog kalla det. Inget försök att få igång oss, inget sedvanligt prat med publiken eller någonting. Dom kom upp, körde sina låtar, sen gick dem, mer eller mindre.
Betyg: 2 av 5, möjligtvis svag 3a.
Motivation: 2an kommer från att dem genomförde låtarna med väldigt stor precision. Anthonys röst höll väldigt bra kvalité genom hela konserten. Flea's solospelningar får mig alltid att tappa hakan, den karl är grym på basen. Chad gör sitt på trummorna, likaså John. Ljudteknikerna borde dock märkt att dem balanserat ljudet helt knasigt. Johns mic överröstade Anthonys vilket är helt off enligt mig, då han ska klämma in lite harmoniska rösttilläg här och där, men som det var nu överröstade han nästan allting. Inte för att han har dålig röst, det ska han ha. Blev jäkligt överraskad av hur bra sångare han var - också. Men hans gitarr hördes knappt när han ändrade på sina pedaler för att få fram olika effekter. Trist. Men som sagt, jag är inte missnöjd. Låtvalet hade dom kunnat gjort bättre, då jag inte riktigt tycker om deras tidiga skivor. I sin helhet är jag inte missnöjd. Jag har sett RHCP live, jag har hoppat med publiken och jag sjöng med. Sådant det borde vara på en konsert. Men snälla RHCP, varför inte försöka få med publiken? Då hade ni hamnat högt på min lista. Antagligen mellan 4 och 5. Men som jag fick veta efteråt, så är deras spelningar sådär.

- Spongen

DCLugi.

DCLugi. Ett geni.

Lacrymosa. Random thoughts, hoppin' by.

Ännu en arbetsdag, ännu en timme, ännu en sekund. Nåja. Tänkte först tänka ut något klurigt, men nej, det blev inte så. Djupt är inte tillräckligt djupt idag, så jag går grunt. Red hot i morgon. Film hos Wille ikväll? Kanske. Får se. Göras nu? Spela gitarr. Blivit en del gitarr på sista tiden. Ganska härligt. Evanescence tjejen är het. Nu blev det ganska mycket random toughts. Måste ändra titeln. Sådär. Hah. Snacka om att detta inlägg verkar schizofreniskt, men sådan är jag. Borderline. Stepping on the gas. Ska man våga lägga i en annan växel, eller ska jag sakta in till den behagliga takten jag är van vid? Frågan är...

- Spongen

I want to sleep with you.

Klockan är 23.34. Jag är fortfarande vaken. Det är måndag imorgon, Marcus. Ja, jag vet. Du måste sova. Ja, jag vet. Men jag är inte trött. Eller jag intalar mig att jag inte är det... Vill inte sova. Vill inte jobba. *suck* Vad gör man? Nåja... är nog vaken ett tag till. Tisdag är det RHCP. Det kommer bli grymt.

- Spongen

It's smooth. Smooth like a babes bottom.

Internetlösandet är faktiskt över sedan länge, men jag har inte orkat skriva. Varför? Jag vet inte. Ingen lust. Händer inget i mitt liv jag vill berätta om. Jo. Egentligen händer det massor, men jag har väl inte riktigt tagit mig tid bara. Bättring ska det väl bli. Om inte annat är det ganska kul att läsa gamla inlägg när man är i framtiden.

Note to self: 26e April blev jag och Fanny 'tillsammans'. Hm.

- Spongen