Jag och Joacim diskuterade saker över en cigarett eller två igårkväll. Trots pissande ungdomar från en balkong, så diskuterade vi mycket mellan himmel och jord. Kärleken, karriären, arbetet, hälsan. En fundering kring mig har väckts; är folk rädda för att våga ta steget och försöka börja bygga sin karriär? Måste vi egentligen vara så säkra på att vi Måste hitta just det där vi vill arbeta med. Kan man inte komma att börja triva på sitt arbete? Att man kanske... växer in i det och får en nytändning? Jag vet inte. Som det ser ut nu, så tror jag att ambitionen finns i mig att gå vidare inom ICA. Äga en egen butik en dag. Det skulle vara coolt. Vägen dit är dock ganska lång, men man måste ju påbörja den någonstans? Det känns som att mitt arbete jag befinner mig på nu, skulle kunna vara den första byggstenen i en sådan karriär. Osäkerheten finns där dock. Vill jag verkligen göra detta? Folk kommer skratta åt en för att man 'fortfarande' arbetar på ICA efter ett par år. Den vanligaste kommentaren man hör från gamla klasskompisar är just den; 'Vad ska du göra efter ICA då?' Vad är det som är så himla fel med att man ska kunna ha ett sådant arbete i butik? Håkan, en kollega, säger samma sak. Alla hans kamrater säger det. 'Vad ska du göra efter ICA?' 'Jaha. Du är kvar på ICA. Vad händer sen då?' Varför inte försöka ta denna sten och bygga någonting. En dag kanske den byggstenen är den första på en egen butik? Skulle jag förklara mina ambitioner för människor, så kollar de nog snett på en och undrar varför man fortfarande arbetar på ICA, och varför jag skulle vilja göra det. Men det, mina kära vänner, vet jag nog inte ens själv. Man måste väl börja någonstans?
Jag vet inte hur det ser ut för andra människor, men skulle du våga börja bygga din karriär där du är? Finns det möjligheter till det? Det är väl kanske det första man ska ta hänsyn till. Jag tyckte inte jag kunde avancera speciellt mycket mer än vad jag har gjort nu inom butiken jag arbetar. Det enda är väl om min chef skulle gå, så kanske jag fick ta över fruktavdelningen. Jag har en lång väg att gå om jag ska nå till samma 'status' som en del personer inom min butik. De har varit där och slavat ett antal år före mig, så det är ju dem som kommer få gå utbildningar osv före mig. Med all rätt, må jag tillägga. Men jag vet inte... Lägenheten står runt hörnet (året) och jag måste ha ett arbete för att kunna bo där när jag flyttar om litet mer än ett år. Kanske är jag kvar på ICA Tappström. Kanske är jag på ett annat ICA. Kanske har jag hittat ett annat arbete som jag råkade snubbla in på av misstag. För att något ska hända med sitt liv måste man bryta det alldagliga och försöka göra någonting annorlunda. Det är först då saker och ting händer. Bra eller dåligt. Det vet man aldrig förrän det händer. Men man måste göra något för att få det att hända. Så det så.
- Spongen
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar