I didn't do it! In style.

Mot bättre vetande så var jag utanför arbetet och tog en liten rökpaus. Strosade runt litet framför vår kontorsbyggnad såsom jag brukar göra innan jag ställer mig till ro på någon random plats. Jag puffar några bloss och ser två äldre kvinnor som tittar litet surt på mig. Jag rynkar på ögonbrynen, rycker på axeln och vänder mig om när min fot slår till något. När jag tittar ned ligger ett ihopknycklat rött paket LM. Och jag röker. De antog att jag tog min sista cigg, knöglade ihop paketet och bara skräpade ned. Sådär helt utan att bry mig. Jag titta upp igen och såg att kvinnorna tittade på mig litet sådär uppmanande av någon anledning, så av ren trots sket jag i att plocka upp det.

Fan inte mitt skit.

// Spongen

To Spotify, or not to Spotify i stil.

I dag köpte jag Spotify Premium. Jag känner mig busig när jag tänker på att jag inte kommer höra någon reklam längre mellan låtbytena. Tihi.

// Spongen

"First you statoil..." i stil.

Jaha, då är man mer förkyld än för några dagar sedan. *Suck* Elak spiral. Kaffet står och puttrar och How I met your mother väntar på att ses. I går så var jag upp till grannen jag inte träffat på väldigt, väldigt länge. Vad hände där egentligen? Vi hade ju alltid skitkul. Helt plötsligt slutade vi båda höra av oss, så blev det liksom inget.

Slultbesiktning av lägenheten gick bra i alla fall. Påpekade en del grejer, så får vi väl se om de åtgärdar. Nej, nu surrar äggkokaren att dem är klara. Min ångest är litet större då vi ställt fram klockan och jag sovit nästan fram till klockan två. Klockan ett hade ju varit litet bättre. Men man får sova när man känner sig förkyld. Typ.

// Spongen

Recension: Sophie Zelmani på Göta Lejon 17e mars.

Då var man iväg i går med Joacim och kollade på Sophie Zelmani när hon framträdde på Göta Lejon. Jag hade nog inte riktigt förstått att hon verkligen var en så mjuk, passionerad och harmonisk människa, utan fått för mig att det var mest sättet hon sjöng på. Jag hittade ju denna underbara artist via Spotify, så jag kan inte säga att jag kan så mycket om henne som artist förutom musiken jag lyssnat på. Döm av min förvåning när hon mellan låtarna ska prata litet med sin publik som är där för att se henne. Både jag och Joacim, som jag tipsade om Sophie till och lyckades få med mig på konserten, blev något förvånade att hon var precis lika lugn och harmonisk i det vanliga uttalet på scen som när hon sjunger. Det blev litet komiskt uppvaknande för oss båda när hon frågar om våra stolar är mjuka och vi har det bra.


Bild från Rockfoto.nu

Konserten var fylld av värme, och det var några gånger jag fick en liten euforikänsla och bara kände mig... totalt lugn, på ett svårförklarat sätt. Sophie Zelmanis ljuva stämma hördes, och atmosfären kändes av som mest när jag stängde mina ögon och bara lyssnade. Jag tror inte det är många andra konserter jag kan gå på och tycka att det är helt rätt med bara en akustisk gitarr och ett stearinljus som enda ljus på en scen under ett outro av en låt. Hennes egna litet kufiska personlighet gjorde att jag bara myser mer när jag lyssnar på hennes musik såhär i efterhand.

Presentationen av bandmedlemmarna var fylld av roliga referenser om hur de brukar umgås, med allt från en kall, dansk öl till att lära känna varandra via diskussioner över en flaska grappo. Även det spontana när hon råkade slå i kepsen i micken och utbrister litet förvånat, "Oj, kepsen", fick mig att dra på smilbanden. Avslutningsvis efter att ha blivit inklappad till en sista låt så frågar hon: "Vad vill ni höra då?" varpå ett flertal titlar ropas upp. "Nä, vi har redan bestämt oss. Jag ville mest bara kolla vad ni skulle säga", varpå hon drar på smilbanden och tackar oss adjö med "I'll remember you".

De personliga favoriterna var "Dreamer" och "Happier man". Varianten av "Going home" var bra, men jag tycker sättet de spelar albumvarianten på var bättre. Förutom tillägget av munspelet, det satt klockrent.

För att summera så var det en riktigt bra kväll. Vi fortsatte ned till Skanstull och in på Clarion Sign. Vin för Joacim och white russians för mig. Prat om allt och ingenting, och reflektioner över livet.

Fyra av fem skrålar.

// Spongen

Show me how to live i stil.

Audioslave - Show me how to live

And with the early dawn
Moving right along
I couldn't buy and eyeful of sleep
And in the aching night under satellites
I was not received
Built with stolen parts
A telephone in my heart
Someone get me a priest
To put my mind to bed
This ringing in my head
Is this a cure or is this a disease

Nail in my hand
From my creator
You gave me life
Now show me how to live (x2)

And in the after birth
On the quiet earth
Let the stains remind you
You thought you made a man
You better think again
Before my role defines you

Nail in my hand
From my creator
You gave me life
Now show me how to live (x2)

And in your waiting hands
I will land
And roll out of my skin
And in your final hours I will stand
Ready to begin
Ready to begin
Ready to begin
Ready to begin

Nail in my hand
From my creator
You gave me life
Now show me how to live (x2)

Show me how to live
Show me how to live
Show me how to live
Show me how to live

// Spongen

A wake up call i stil.

I dag har det hänt mycket. Fick reda på att en kompis fått sparken, en annan har fått barn under natten och en kompis kompis har checkat ut i förtid. Omtumlande är väl i det mildaste laget. Sitter här på jobbet och mår skit. Vet inte varför, men när man får sådana nyheter som den sista så börjar jag alltid utvärdera min egna situation. Mina tankar går till min familj och allt som egentligen händer och hänt, men som man inte stannar upp och reflekterar över. Min far. Min mor. Min bror och hans familj. Mina vänner. Mig själv. Jag vill bara hem till brorsan och krama Love. Att få höra han skratta och se honom le. Det får mig att orka gå vidare.

// Spongen

Vintern gör mig inte glad, egentligen. I stil.

Jag är egentligen ingen vintermänniska. Jag har inte åkt skidor på femton år och jag har aldrig åkt snowboard. Pulka och stjärtlapp är väl det jag sträckt mig till. Men jag gillar vintern av en annan anledning.

Jag får bära mössa. När jag bär mössa får jag tydligen visa legitimation på Systembolaget. När jag får visa legitimation på Systembolaget så slipper jag känna mig så gammal. När jag inte får känna mig gammal så blir jag glad. Att vara glad är bra.

// Spongen

Snön öser ned i stil över Stockholm.

Står på kontoret och blickar ut genom våra gallerförsedda fönster. Snön yr utanför och jag funderar på om SL kommer bli lamslaget denna gången med. Den blåa audin utanför fönster stirrar argt tillbaka. Mitt "herbal-infused african roiboos"-te sprider värme i min kalla vardag. Våra kupévärmare går för fullt och försöker värma vårt kontor då värmen lyst med sin frånvaro hela dagen.

Med en suck låter jag ögonen blicka på min monitor igen. Textmarkören blinkar frenetiskt i hopp om att jag skall skriva. Smidigt far fingrarna över tangenterna när jag märker att jag inte längre tänker. Jag stirrar tomt in i min monitor med något för låg ljusstyrka för att bevara ögonen från överansträngning. Jag tittar ned i min tékopp och funderar en stund. Känner ett spår av sorg från tiden som aldrig varit, eller skulle ha blivit. En tid som aldrig kom eller en tid som aldrig gick. Ytterligare en suck undslipper mig och jag blinkar för att kunna fokusera. Gäspar mig genom nästa rapport och låter tankarna vandra fritt bland alla besök, unika besök, avvisningsfrekvenser och annat som skall redovisas. Om du bara var min. Om vi bara var varandra.

// Spongen