Recension: Sophie Zelmani på Göta Lejon 17e mars.

Då var man iväg i går med Joacim och kollade på Sophie Zelmani när hon framträdde på Göta Lejon. Jag hade nog inte riktigt förstått att hon verkligen var en så mjuk, passionerad och harmonisk människa, utan fått för mig att det var mest sättet hon sjöng på. Jag hittade ju denna underbara artist via Spotify, så jag kan inte säga att jag kan så mycket om henne som artist förutom musiken jag lyssnat på. Döm av min förvåning när hon mellan låtarna ska prata litet med sin publik som är där för att se henne. Både jag och Joacim, som jag tipsade om Sophie till och lyckades få med mig på konserten, blev något förvånade att hon var precis lika lugn och harmonisk i det vanliga uttalet på scen som när hon sjunger. Det blev litet komiskt uppvaknande för oss båda när hon frågar om våra stolar är mjuka och vi har det bra.


Bild från Rockfoto.nu

Konserten var fylld av värme, och det var några gånger jag fick en liten euforikänsla och bara kände mig... totalt lugn, på ett svårförklarat sätt. Sophie Zelmanis ljuva stämma hördes, och atmosfären kändes av som mest när jag stängde mina ögon och bara lyssnade. Jag tror inte det är många andra konserter jag kan gå på och tycka att det är helt rätt med bara en akustisk gitarr och ett stearinljus som enda ljus på en scen under ett outro av en låt. Hennes egna litet kufiska personlighet gjorde att jag bara myser mer när jag lyssnar på hennes musik såhär i efterhand.

Presentationen av bandmedlemmarna var fylld av roliga referenser om hur de brukar umgås, med allt från en kall, dansk öl till att lära känna varandra via diskussioner över en flaska grappo. Även det spontana när hon råkade slå i kepsen i micken och utbrister litet förvånat, "Oj, kepsen", fick mig att dra på smilbanden. Avslutningsvis efter att ha blivit inklappad till en sista låt så frågar hon: "Vad vill ni höra då?" varpå ett flertal titlar ropas upp. "Nä, vi har redan bestämt oss. Jag ville mest bara kolla vad ni skulle säga", varpå hon drar på smilbanden och tackar oss adjö med "I'll remember you".

De personliga favoriterna var "Dreamer" och "Happier man". Varianten av "Going home" var bra, men jag tycker sättet de spelar albumvarianten på var bättre. Förutom tillägget av munspelet, det satt klockrent.

För att summera så var det en riktigt bra kväll. Vi fortsatte ned till Skanstull och in på Clarion Sign. Vin för Joacim och white russians för mig. Prat om allt och ingenting, och reflektioner över livet.

Fyra av fem skrålar.

// Spongen