Står på kontoret och blickar ut genom våra gallerförsedda fönster. Snön yr utanför och jag funderar på om SL kommer bli lamslaget denna gången med. Den blåa audin utanför fönster stirrar argt tillbaka. Mitt "herbal-infused african roiboos"-te sprider värme i min kalla vardag. Våra kupévärmare går för fullt och försöker värma vårt kontor då värmen lyst med sin frånvaro hela dagen.
Med en suck låter jag ögonen blicka på min monitor igen. Textmarkören blinkar frenetiskt i hopp om att jag skall skriva. Smidigt far fingrarna över tangenterna när jag märker att jag inte längre tänker. Jag stirrar tomt in i min monitor med något för låg ljusstyrka för att bevara ögonen från överansträngning. Jag tittar ned i min tékopp och funderar en stund. Känner ett spår av sorg från tiden som aldrig varit, eller skulle ha blivit. En tid som aldrig kom eller en tid som aldrig gick. Ytterligare en suck undslipper mig och jag blinkar för att kunna fokusera. Gäspar mig genom nästa rapport och låter tankarna vandra fritt bland alla besök, unika besök, avvisningsfrekvenser och annat som skall redovisas. Om du bara var min. Om vi bara var varandra.
// Spongen
2 kommentarer:
Fint skrivet. Känner igen känslan. Är det någon ny stjärna eller gamla spöken? Eller mer en allmän känsla?
Gamla spöken och nya stjärnor. Mer saker som kunnat vara om jag gjort saker annorlunda.
Skicka en kommentar