När det tränger sig på...

ligger ångesten där ändå.

Jag vill få ha dig. Jag vill få hitta mig själv. Jag vill se den stjärna i mig själv som skapar den svarta nova i ett oändligt liv som får eka ut i natten. Det finns så mycket jag vill säga, men så lite tid du ger mig att säga det på. Nätet är nere så jag kan inte nå dig. När jag väl gör det finns du ej där, tiden har försvunnit då jag hör att jag blivit kär. Jag ber om ursäkt för alla mina fel, jag ber om ursäkt för all den tid jag upptagit. Det finns inget en ensam man kan göra för att besegra ett tomrum som inte kan fyllas. Hur gör du det du gör så bra? Dela med dig av din hemlighet så jag kan förstå innebörden och fylla det själv. Då behöver jag mig inte mer. Och du behöver inte dig. Våra liv är förbrukade. Existens. Minimum. Intet.