I just don't know what to do...

Har egentligen ingenting att skriva om idag, så tänkte bara improvisationen skulle få stå för inspirationen idag. Läste precis Joacims blogg, som jag alltid gör när jag kommer hem. En sak som jag läste på ett inlägg han gjorde för någon dag sedan, där han skrev "Hon frågar hur jag mår, jag ljuger och svarar att allt är bra. Hon mår sämre än jag, så varför förvärra saken?
Det är lättare att ljuga, även för sig själv."

Detta är alltför ofta sant i min egna lilla värld. Varför säger man alltid att "Jo, det är lugnt." när man i själva verket kanske inte alls mår bra? Det har jag tänkt på ganska ofta, men aldrig egentligen kommenterat. Jag mår inte bra. Inte direkt att jag är psykiskt deprimerad, men jag kan inte säga att jag heller känner mig lycklig eller överdrivet glad. Känner mig inte... positiv. Det har jag aldrig gjort och lär väl aldrig heller göra det. Jag svarar oftast idag, för att försöka att inte ljuga för mig själv i så stor mån, att "Jo. Det går framåt." Inget direkt svar, inget ljug, ingen direkt sanning. Livet går framåt. Tiden går framåt. Jag går framåt. Jag lär finnas kvar här i morgon, nästa vecka, nästa månad, nästa år. Förvisso kanske inte på samma ställe där jag är nu. Kanske skiter jag i lägenheten, tar mina pengar och sticker till Thailand i ett halvår. Kanske tar jag bilen och åker iväg med bara mig själv över en weekend och drar ned mig själv i skiten på ett hotell någonstans i Sverige. Kanske åker jag till Foad och svulstar i chips, läsk och tv-spel. Jag vet inte.
Min framtid känns något oviss, om än ändå ganska ljus. Tror jag. Jag intalar mig själv att jag ska känna den ljus, men egentligen kanske jag inte gör det. Jag känner... att framtiden är som den får vara.
Jag ska flytta om ett väldigt långt år. Pengarna ska in nu i Februari. Pengar jag samlat ihop, som är siffror i min bankbok jag egentligen aldrig kommer känna att 'Åh, vad mycket pengar jag har.' Värdelösa siffror som bara finns där och som tydligen ska ha ett värde.
Gott. Dricker lite juice jag pressade precis, direkt från kylen. Apelsinerna alltså. Var var jag? Javisst. Pengar... Hmm. Jag läser förresten en bok som heter Andras Plågan av Val McDermid. Gillar det slags förhållande som pågår mellan Tony Hill och Carol Jordan. Jag är nog lite i samma sits, bara det att motparten inte vill, men jag vill.
För att gå tillbaka till mitt känslomässiga tillstånd, så vill jag inte försöka berätta att jag mår skit, för det tycker jag inte att jag gör. Jag kan känna mig väldigt olycklig, ensam, tragisk om man så vill. Tanja och jag pratade i helgen efter bartömningen på lilla v, där hon tyckte hon blivit tjock, ful och att ingen ville ha henne. När påtryckningar från min sida, där jag sa att så inte var fallet, då säger hon att hon aldrig blir uppmärksammad. Men Tanja, vem är det som lyckas på ragg på krogen? Vem blir i snarast mån alltid raggad på? Inte är det jag. Hon sa även att jag lade märke till Fanny och inte henne när vi först träffades. Hmm. Ville hon att jag skulle lagt märke till henne? Jag frågade. Fick inget direkt svar, ett 'alltså, nej, inte så jag menade.' Bra fråga. Men Fanny lärde jag känna innan dig, Tanja, för att vara krass. Fanny kom att betyda mer för mig än vad jag trodde hon skulle kunna göra, helt enkelt. Att jag inte la märke till Tanja... Jag vet inte. Har inget direkt svar, annat än att Fanny var den jag lärde känna först av alla er, mellan dig, Bella och Fanny. Nåja. Ska väl inte sitta och skriva någon slags förklaring till det, men du är i alla fall inte tjock och ful, även om du försöker intala dig själv det. Jag skulle gärna ligga med dig.
Jag säger det inte till någon annan, men jag säger likadant. Inuti mitt huvud. Om ni är riktigt tysta, kanske ni också kan höra en röst om att man inte duger, att man är tjock och ful. Det är tur att man har sina kamraters röster som alltsom oftast låter högre än vad rösten inuti huvudet gör. Men tyvärr så ligger rösten och viskar till en på nätterna. Berättar saker om varför du egentligen är ensam, varför ingen vill ha dig. Dem med självförtroende kan få tyst på rösten och säga till sig själva; "Nej, jag är den jag är, och jag accepterar det." Jag är den jag är. Men jag vet inte om jag vill acceptera det. Den enda som kan ändra sig till ett acceptabelt jag, är jag själv.

- Spongen

Vidare vill jag bara skriva att det jag just skrev, kom spontant och jag har inte läst vad jag skrivit. Än. Eller ändrat något. Ska bli intressant att läsa vad jag skrev...