Det regnar sakta där ute. Snöblandat regn.
Mina tankar kommer sakta, likt fallande löv som driver i vinden. Planlöst, utan något egentligt mål eller mening driver de framåt. Vart skall de ta vägen?
Musikens rytm slår i samma takt som hennes hjärta. Sakta men säkert tar tonerna musiken framåt. Saka men säkert, för att hålla detta eko av en människa vid liv. Detta tomma skal av ångest, ben och substans. Kött och blod. Smärtan är väl det enda riktiga, tänker hon.
Solen skiner genom molnen som länge legat över himlen. Det kommer en ny dag igen, tänker han. Kanske möts vi där i grönskan och prunkande landskap, istället för detta liv av öken. Med eller utan dig.
Kaffet smakar bittert. Hjärtat det slår fortare nu. Solen gömmer sig igen, och vart ska vi ta vägen? Med några sockerbitar till kanske det löser sig. Ett problem mindre, tänker hon när mannen i slips går förbi. Det var så länge sedan sist. Kaffet smakar bättre nu.
// Spongen
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar