Jag tittar sakta söderut över min balkong, kvällssolen lyser upp mitt ansikte, radion spelar på en dyster sång. Jag funderar över vårt förflutna som jag sakta skakar mitt huvud åt stänger balkongdörren och kliver in, jag vill så gärna säga förlåt.
Tung i sinnet och med skuld i rygg, ljuset liknar någon skygg dimma där i hörnet. Om du bara kommit in genom dörren ett år försenat, kanske vi skulle vågat vad vi menat
Nu ligger du där fördärvad, sinnet mitt är ett minne blott. Likt en trasdocka är du röd som döden, dina lemmar vridna ur konstiga vinklar i högen. Ett kacklande skratt och en försäkran. "Vi mår bra nu", och jag nöjer mig med att följa dig hem.
?
// Spongen
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar