Sorg...

Det där med sorg är en svår sak. I ett blogginlägg jag läste, som jag inte kom ihåg var jag hittade det, hänvisade till Ludmillas blogg som är skriven av en mor som förlorat sin dotter när denne begått självmord och hur omgivningen runtomkring bl.a. har betett sig kring den familj som drabbats av detta olyckliga öde. Väldigt intressant läsning. Det måste vara fruktansvärt jobbigt att vara med om någonting som detta, speciellt som förälder, att man överlever sitt barn. Jag hoppas sannerligen att den dag jag får en knodd, att denne skall behöva vara den som ser mig bli gammal och sakta tyna bort, inte tvärtom, vare sig det är sjukdom, hastigt avlägsnad från livet eller hur det nu kan te sig. Att ge en tid att få veta, en tidsfrist så man hinner säga adjö. Det är nog det som smärtar mest, alla outsagda saker man egentligen ville få sagt.

Det kan i sig vara smärtsamt att se sina föräldrar bli gamla och skröpliga, men även i deras egna situation förstå hur det måste kännas att bli gammal. Att inte känna igen sitt ansikte i spegeln och undra var den person jag en gång i livet kände så väl tagit vägen? Sådana saker... Det är likadant med mig själv. Jag blir redan nu förundrad över mig själv i spegeln. Vem är egentligen detta Jag, som till synes ser med mina egna ögon, som ser i spegeln när jag ser? Är det Jag, Jag ser? Är det den Jag vill vara? Jag undrar Jag undrar det, vad framtiden har i beredskap åt oss alla?

- Spongen