I've never been...

I've never been so angry in my life.
I've never been so sad in my life.
I've never been so straight to anyone in my life.
I've never been so hurt in my life.
I've never been so strange in my life.
I've never been feelings so in my life.
I've never been so alone in my life.
I've never been so alive.

This ain't a scene, it's a god damn arms race.

Skrivtorka. Igen. Vad är det med mig? Ingenting. Kan bara inte hålla de saker jag lovat. Arbetet... Jag skyller på det.

Förvisso. Inget nytt på fronten. Tränar på och håller kostschemat. Fuskar litet dock, har faktiskt ätit några cashewnötter här hemma och müslitoppar på torsdagskvällen på jobbet. Fan också. Nåja... Kan väl inte vara perfekt hela tiden. Annika som plockar godis på jobbet... Kul tjej.

Nej, nu kommer jag bara skriva skit och ingenting konkret, så jag slutar nu.

skit och ingenting konkret.

- Spongen

Today is just one of those days...

Vaknade för ett tag sedan. Åt frukost. Satte mig vid datorn och kände en viss... tomhet. Vet inte riktigt varför. Eller, jo, det gör jag. En slags... ensamhet och övergivenhet.

Why haven't I heard from you in such a long time? You've been long gone. Loneliness, where art thou?
- Spongen

Vilken färg har själen?

Springtime of Youth is upon us! *Nice guy pose!*

Våren är fan i mig kommen. Alla skola vi hurra! Hurra! Och så vidare.

Jävla dampinlägg. Nu ska jag åka till jobbet.

- Spongen

Tjuvlyssnar du?

Inte jag inte.

Värt att tänka på.

Även en Gud har svårt att älska och vara klok samtidigt.

Mi casa su casa

Nu har det blivit skrivtorka. Igen. Fan också. Jag som skulle skriva ... men så blev inte fallet.

De senaste veckorna har inneburit väldigt mycket arbete för mig. Min första lediga dag idag på dryga två veckor, men ändå ska man ner och jobba. Visst är det roligt? Jävla kurs... Tack vare kursen jag fick förra veckan, Frukt & Grönt steg två, så har vi fått en massa hemuppgifter som skall lösas, vilka är många. Sex stycken för att vara exakt, vilka skall följas upp under en tidsperiod på fyra veckor. Dem ska sammanställas, analyseras, det ska skrivas åtgärdsplaner för respektive uppgift, skriva ned en redovisning som skall redovisas muntligen vid nästa träff och så vidare. Göra exponeringar hit och dit... Mycket att göra helt enkelt. Självklart ska jag ju göra mitt egna arbete samtidigt, med att fylla upp avdelningen, beställa och ha koll. Det låter nu som jag klagar, men faktiskt inte. Det är riktigt kul! Kul att vara stressad, känna press. Att bli utmanad. Jag har faktiskt inget emot att gå ned till jobbet idag. Eller, tja, det har jag visst, egentligen. Men när jag väl är där nere så är det inte så farligt. Det man inte hinner med på sin arbetstid får man ta på sin fritid. Typ. Så, eftersom jag kommer spendera ett antal timmar på mitt arbete idag igen, kan man väl inte riktigt räkna det som en ledig dag? Så nu blir min arbets-streak ännu längre. Wehoo! Lika bra att bygga på när man ändå är igång :)

Har jagat Joacim för att spela lite badminton, med varierande resultat. När det passar mig, då passar det inte honom. Någon genomgång för en middagsbjudning till sin mor som fyller femtio. Pah! Badminton är väl mycket viktigare? ;)

Annars så går livet på som vanligt. Arbetar, leker vid datorn, spelar gitarr och lyssnar på musik. Lars har nu slutat från ICA så jag har ingen att vara produktiv mot, så jag tar väl ut det genom att lägga min produktivitet på mitt arbete istället, eftersom jag inte får ut min energi på Lasse i form av dampryckningar.

Nåja. Som Nelly Furtado sjunger, "Why do all good things come to an end?".

- Spongen

Kom inte ihåg vad jag skulle skriva, eftersom blogger tvingade mig att fixa ett google account istället för mitt gamla hederliga. Nåja. Efter en massa trassel där 'word verification'-grejen strulade, så lyckades jag skapa ett konto efter sex försök. Drygt värre.

Gårdagen spenderades med Wille och litet senare så kom även Joacim. Vi tittade på lite Heroes avsnitt. Ganska bra serie det där, eller den börjar bli riktigt spännande om jag får säga det själv. Den enda serien jag egentligen följt är nog Vänner, så har ingen större erfarenhet av att följa en serie. Förutom två anime serier, men det är kanske en annan femma. Nej... Nu ska jag hitta på något att göra. Bära in ved typ. Hurra.

- Spongen

The Ex.

Nu blev det bloggtorka igen. Fy på mig själv. Nåja. Har gjort en massa skoj på senaste tiden. Mina fyra senaste helgslut har varit fullbokade, vilket är enligt mig sjukt tråkigt. Jag hade skitkul, men det är fan jobbigt att känna sig så uppbokad, det är som att fritiden bara finns där och lockar en, men man når den aldrig riktigt. Man är liksom... aldrig ledig. Eller är det bara jag?

Vad har jag gjort då? Ja ni. I helgen firade jag två kollegor, en som fyllde tjugo, en som fyllde tjugofem. En på fredagen, en på lördagen. Båda kvällarna var riktigt roliga och trevliga, om jag så får säga det själv. Middagen i synnerhet med grabbarna, och även en ny acquiantance så att säga. Erik, en kamrat till Felix, fick ju ihop det med en av mina före detta kollegor. Grattis, Erik. Hon är ett riktigt kap! Synd att hon åkte till New York dagen efter. Haha. Skadeglädje!

- Spongen

No Regrets.

En liten skojig notis; Fanny har blivit brunett igen. Även hennes hjärnceller kan återkomma.

Aldrig riktigt slut.

En frågeställning har formats i mitt huvud; en tjejkompis till mig gnäller över att hon inte har någon kille, eller kommer någonsin hitta en. Jag är fan sugen på att fråga henne varför hon inte kan anse mig som en eventuell pojkvän. Vad är det som gör mig till ett sådant oattraktivt val till pojkvän? Jag vet inte... Jag är väl som jag är; kamraten som ingen vill älska. Eller som jag vill älska tillbaka. Men jag är villig att försöka. Det ni ...
- Spongen

Little Mossmountain.

Nu läser nog inte så många min blogg, men här är i alla fall en kamrats lillebror som lagt ut lite musik på sin myspace. Duktig ponke, den där Victor.
- Spongen

I just don't know what to do...

Har egentligen ingenting att skriva om idag, så tänkte bara improvisationen skulle få stå för inspirationen idag. Läste precis Joacims blogg, som jag alltid gör när jag kommer hem. En sak som jag läste på ett inlägg han gjorde för någon dag sedan, där han skrev "Hon frågar hur jag mår, jag ljuger och svarar att allt är bra. Hon mår sämre än jag, så varför förvärra saken?
Det är lättare att ljuga, även för sig själv."

Detta är alltför ofta sant i min egna lilla värld. Varför säger man alltid att "Jo, det är lugnt." när man i själva verket kanske inte alls mår bra? Det har jag tänkt på ganska ofta, men aldrig egentligen kommenterat. Jag mår inte bra. Inte direkt att jag är psykiskt deprimerad, men jag kan inte säga att jag heller känner mig lycklig eller överdrivet glad. Känner mig inte... positiv. Det har jag aldrig gjort och lär väl aldrig heller göra det. Jag svarar oftast idag, för att försöka att inte ljuga för mig själv i så stor mån, att "Jo. Det går framåt." Inget direkt svar, inget ljug, ingen direkt sanning. Livet går framåt. Tiden går framåt. Jag går framåt. Jag lär finnas kvar här i morgon, nästa vecka, nästa månad, nästa år. Förvisso kanske inte på samma ställe där jag är nu. Kanske skiter jag i lägenheten, tar mina pengar och sticker till Thailand i ett halvår. Kanske tar jag bilen och åker iväg med bara mig själv över en weekend och drar ned mig själv i skiten på ett hotell någonstans i Sverige. Kanske åker jag till Foad och svulstar i chips, läsk och tv-spel. Jag vet inte.
Min framtid känns något oviss, om än ändå ganska ljus. Tror jag. Jag intalar mig själv att jag ska känna den ljus, men egentligen kanske jag inte gör det. Jag känner... att framtiden är som den får vara.
Jag ska flytta om ett väldigt långt år. Pengarna ska in nu i Februari. Pengar jag samlat ihop, som är siffror i min bankbok jag egentligen aldrig kommer känna att 'Åh, vad mycket pengar jag har.' Värdelösa siffror som bara finns där och som tydligen ska ha ett värde.
Gott. Dricker lite juice jag pressade precis, direkt från kylen. Apelsinerna alltså. Var var jag? Javisst. Pengar... Hmm. Jag läser förresten en bok som heter Andras Plågan av Val McDermid. Gillar det slags förhållande som pågår mellan Tony Hill och Carol Jordan. Jag är nog lite i samma sits, bara det att motparten inte vill, men jag vill.
För att gå tillbaka till mitt känslomässiga tillstånd, så vill jag inte försöka berätta att jag mår skit, för det tycker jag inte att jag gör. Jag kan känna mig väldigt olycklig, ensam, tragisk om man så vill. Tanja och jag pratade i helgen efter bartömningen på lilla v, där hon tyckte hon blivit tjock, ful och att ingen ville ha henne. När påtryckningar från min sida, där jag sa att så inte var fallet, då säger hon att hon aldrig blir uppmärksammad. Men Tanja, vem är det som lyckas på ragg på krogen? Vem blir i snarast mån alltid raggad på? Inte är det jag. Hon sa även att jag lade märke till Fanny och inte henne när vi först träffades. Hmm. Ville hon att jag skulle lagt märke till henne? Jag frågade. Fick inget direkt svar, ett 'alltså, nej, inte så jag menade.' Bra fråga. Men Fanny lärde jag känna innan dig, Tanja, för att vara krass. Fanny kom att betyda mer för mig än vad jag trodde hon skulle kunna göra, helt enkelt. Att jag inte la märke till Tanja... Jag vet inte. Har inget direkt svar, annat än att Fanny var den jag lärde känna först av alla er, mellan dig, Bella och Fanny. Nåja. Ska väl inte sitta och skriva någon slags förklaring till det, men du är i alla fall inte tjock och ful, även om du försöker intala dig själv det. Jag skulle gärna ligga med dig.
Jag säger det inte till någon annan, men jag säger likadant. Inuti mitt huvud. Om ni är riktigt tysta, kanske ni också kan höra en röst om att man inte duger, att man är tjock och ful. Det är tur att man har sina kamraters röster som alltsom oftast låter högre än vad rösten inuti huvudet gör. Men tyvärr så ligger rösten och viskar till en på nätterna. Berättar saker om varför du egentligen är ensam, varför ingen vill ha dig. Dem med självförtroende kan få tyst på rösten och säga till sig själva; "Nej, jag är den jag är, och jag accepterar det." Jag är den jag är. Men jag vet inte om jag vill acceptera det. Den enda som kan ändra sig till ett acceptabelt jag, är jag själv.

- Spongen

Vidare vill jag bara skriva att det jag just skrev, kom spontant och jag har inte läst vad jag skrivit. Än. Eller ändrat något. Ska bli intressant att läsa vad jag skrev...

I natt jag drömde något som, jag aldrig drömt förut...

Vaknade idag runt elva tiden med ett svagt minne av någonting jag drömde. Riktigt konstig dröm, som jag tänkt dela med mig av.

För det första så sov jag och Fanny bredvid varandra i min säng. Detta var då på Linvägen, där jag inte ens bor kvar. I nästa ögonblick var hon borta, jag antar att hon sov i någon annans säng. Det var så känslan infann sig tillsammans med en känsla av tomhet. Efter detta läser jag plötsligt ett SMS från Veronica, där hon hade skrivit i någonting i stil med: "Men om du älskar sik", sedan stod det någonting mer som jag inte kommer ihåg, men det avslutades med "kan du för fan inte skylla på Gunnar." Min gamla Nokiatelefon fick äran att vara med. Nokiatelefonen försvann, för att ersättas av en slags cirkelformad plastgrej, med fyra små stålstänger som höll ihop den på kanske två cm tjocka i diameter. Den hade en display i mitten. Själv grejen kanske tio cm bred, åtta cm hög, och hade fyra skarpa hörn där stålstängerna satt och höll den ihop. På denna sak så var bokstäver från SMSet ditklistrade, och jag funderade i drömmen på vad det kunde betyda, Smset alltså. Mitt i allt detta fanns ett brev från Schenker & Parcel adresserat till H&M. Det var en utskrift som vi har på jobbet, från den tid jag arbetade i kassan, där man ser vilka paket kommer och vart dem ska. På där, stod det två frågor från en Mimmi M, som avslutade brevet med just signaturen Mimmi M. Hon hade frågat någonting i stil med (* betyder att jag inte kom ihåg vad det stod)
hej h&m! ******** mimmi m
1., Vad ska jag göra för att han älskar? (Något sådant, väldigt diffust)
2., ******* ska jag berätta?
mimmi m

Efter detta läste jag SMSet från Veronica på det sätt jag beskrev innan.

Alltså, jag förstår inte mycket av denna dröm. Ska försöka spekulera lite i vad det kan betyda för min egen del. För det första drömde jag om mig och Fanny, och att vi sov bredvid varandra. I nästa andetag var hon försvunnen, och känslan av att ha förlorat henne för alltid. Jag ville dra en tung suck, men fick inse fakta att hon var borta. Ensamhet igen, som det alltid är och känns som det kommer vara. Är det en längtan efter någon att få dela sin säng med, eller bara att jag saknar Fanny och om jag inte träffar henne mer så kommer jag förlora henne? Är det så min lilla hjärna tolkar det?
Sedan, så vad fan har Gunnar L med allting att göra? Jag har aldrig skyllt något på Gunnar L såvitt jag kan komma ihåg. Veronica för den delen tror jag inte ens hon vet vem det är. Denna del av drömmen är högst diffus...
Den om Mimmi och H&M tror jag är att hon skrev ett insändarbrev om hur hon ska göra med en kille på sitt jobb. Nu när jag tänker på det kommer jag ihåg mer, och det var just det. Hon undrade hur hon skulle göra med en kille på sitt jobb hon älskade. Någonting åt det hållet, nedspaltat till två frågor. Jag tror t.o.m. att det handlade om mig, även fast inte just mitt namn stod med i insändaren, men det var så min hjärna ville att jag skulle uppfatta det. Är det något slags rop om att jag också vill få ett insändarbrev om mig själv, eller bara det faktum att en tjej kanske skulle älska mig men hon visste inte hur hon skulle agera? Jag antar att Mimmi M är Mimmi från ICA, för det är den enda Mimmi jag känner. Nåja, om man bortser från Mimmi från gymnasiet, men det var Mimmi på ICA jag tänkte på när jag väl vaknat om vem det kunde varit. Hon heter ju inte ens någonting med M i efternamn, såvitt jag vet. Drömmen slutade med att jag försökte lösa gåtan med plastgrejen, när far min väckte mig för att han skulle ställa in surroundljudet nere i vardagsrummet. Tack för den, din jävel. Jag hade kanske löst gåtan och fått svaret på livets alla gåtor, men icke. Surroundljudet skulle testas. Nåja, du kan ju inte veta att jag låg och drömde. Intressant värre...

- Spongen

Duh duh duh, ha den äran!

Tack. En annan fyller ju tjugotre år idag. Ett år äldre, visare, fetare, vackrare, grannare och bättre. Fick en massa 'tools', såsom en liten skruvdragare, skruvmejslar och allehanda tillbehör. Sådana där riktigt manliga saker. Blir nog riktigt bra när jag flyttar, men det är ju ett tag kvar.

Per, ge dig för fan! Stormen Per som drar över södra delen av landet verkar tycka det är skitkul att förstöra för mitt stackars hem, då det nästintill blåser bort. Hugaligen.

Sanctuaried beliefs are all I know. The voices strumming my temples as they softly caress my sanity with their sweet lies.

Så det så.
- Spongen

Bag it up.

Nyår blev spenderat på ett badrumsgolv hos en kamrat, med en fest på sisådär en trettio personer. Ja, jag hade skitkul. Ja, jag hade jäkligt trevligt. Ja, jag föll för Nyårsfesten med stort N. Jag ska bli bättre till nästa år. Tror jag. Jag ska nog inte spendera två timmar på badrummet i alla fall, där folk hittar en och garvar åt en 'skäggig jävel på trettio bast som typ däckat inne på ett badrum.' Följande citat var från en herre som tömde sin töjda blåsa och pratade i telefon. Jag tyckte det var charmigt. Men trettio? Helvete... Så gammal är jag väl inte?

Annars så har dagarna gått på som dem ska. Spendera helgen på Mongolian Barbequeue och i Stenhamra. Allt för att fira min kamrat William som fyllt tjugotre år! Snart totalgubbe! Jag fyller nu på söndag, men ändå. Arbetar hela helgen, vilket är skoj. Alltid kul att arbeta när man fyller år! Söndagen spenderade vi på Mongolian BBQ där vi åt av deras bufféer. Alla var extremt mätta, och kommentarer som att jag ska snart spy fälldes med jämna mellanrum. Eller, äh, okej. Det var William. Den spjuvern...

Igårkväll blev det kvällscigg med Jocke och Mats, och diskuterandes om allt och ingenting. Trevligt värre.

Har även lyckats klämma ur mig en ny låt som jag är väldigt nöjd med, så nu är det att repetera och lära sig texten som är ganska krånglig. Kanske postar den här någon dag när jag känner för det.

Let the Svengelska vara!
- Spongen

Happy fucking new year.

As the title says. Happy Fucking New Year.

Den mest ambitiösa och pretentiösa kvällen på hela året. Nyår. Alla måste ut. Alla. Alla måste supa. Alla. Alla måste slåss om vem som blir fullast. Alla. Vad händer med mig om jag skulle känna... Nej. Nyår, gud vad skönt att egentligen ta det lugnt med ett par goda kamrater och ta ett lugnt nyår? Man skulle få rynkade näsor och höjda ögonbryn som svar. "Nyår är ju årets fest! Din tråkiga lilla fjolla. Du har blivit så jävla tråkig. Du är en fitta." Ja, orden är många. Skulle säkert kunna rabbla en hel novell med bara saker man skulle bli kallad om man föreslog att... ta det lugnt på nyår. Men jag vet inte. Det är kul att umgås, men jag vill umgås med alla mina kompisar. Det är svårt att få in dem alla, då dem är väldigt många. So, sorry boys, that I can't join you on the new year. But your on my mind. And probably in my bottle.

Föll jag precis för nyårsspöket? Det verkar som det. Jag ska ju trots allt dricka en öl eller två.

- Spongen

Electrical Shocks are all I need.

Jag och Joacim diskuterade saker över en cigarett eller två igårkväll. Trots pissande ungdomar från en balkong, så diskuterade vi mycket mellan himmel och jord. Kärleken, karriären, arbetet, hälsan. En fundering kring mig har väckts; är folk rädda för att våga ta steget och försöka börja bygga sin karriär? Måste vi egentligen vara så säkra på att vi Måste hitta just det där vi vill arbeta med. Kan man inte komma att börja triva på sitt arbete? Att man kanske... växer in i det och får en nytändning? Jag vet inte. Som det ser ut nu, så tror jag att ambitionen finns i mig att gå vidare inom ICA. Äga en egen butik en dag. Det skulle vara coolt. Vägen dit är dock ganska lång, men man måste ju påbörja den någonstans? Det känns som att mitt arbete jag befinner mig på nu, skulle kunna vara den första byggstenen i en sådan karriär. Osäkerheten finns där dock. Vill jag verkligen göra detta? Folk kommer skratta åt en för att man 'fortfarande' arbetar på ICA efter ett par år. Den vanligaste kommentaren man hör från gamla klasskompisar är just den; 'Vad ska du göra efter ICA då?' Vad är det som är så himla fel med att man ska kunna ha ett sådant arbete i butik? Håkan, en kollega, säger samma sak. Alla hans kamrater säger det. 'Vad ska du göra efter ICA?' 'Jaha. Du är kvar på ICA. Vad händer sen då?' Varför inte försöka ta denna sten och bygga någonting. En dag kanske den byggstenen är den första på en egen butik? Skulle jag förklara mina ambitioner för människor, så kollar de nog snett på en och undrar varför man fortfarande arbetar på ICA, och varför jag skulle vilja göra det. Men det, mina kära vänner, vet jag nog inte ens själv. Man måste väl börja någonstans?

Jag vet inte hur det ser ut för andra människor, men skulle du våga börja bygga din karriär där du är? Finns det möjligheter till det? Det är väl kanske det första man ska ta hänsyn till. Jag tyckte inte jag kunde avancera speciellt mycket mer än vad jag har gjort nu inom butiken jag arbetar. Det enda är väl om min chef skulle gå, så kanske jag fick ta över fruktavdelningen. Jag har en lång väg att gå om jag ska nå till samma 'status' som en del personer inom min butik. De har varit där och slavat ett antal år före mig, så det är ju dem som kommer få gå utbildningar osv före mig. Med all rätt, må jag tillägga. Men jag vet inte... Lägenheten står runt hörnet (året) och jag måste ha ett arbete för att kunna bo där när jag flyttar om litet mer än ett år. Kanske är jag kvar på ICA Tappström. Kanske är jag på ett annat ICA. Kanske har jag hittat ett annat arbete som jag råkade snubbla in på av misstag. För att något ska hända med sitt liv måste man bryta det alldagliga och försöka göra någonting annorlunda. Det är först då saker och ting händer. Bra eller dåligt. Det vet man aldrig förrän det händer. Men man måste göra något för att få det att hända. Så det så.

- Spongen

The Mossberg Sessions.

Jammade lite hos Mackan igår. Trevligt som vanligt.

Livet går vidare som vanligt annars. Julstöket är över. Inte för att det varit Så, men jag har jobbat hela julen. Kul jul, som man säger. Inte så farligt, ganska skönt att få jobba och slippa allt julbök. Slitigt har det varit, men nu är det snart nyår. Inga planer än sålänge, så vet inte riktigt vad jag ska göra... Lite tråkigt, men nåja. Arbetar nu fram till Nyårsafton, sedan har jag faktiskt privilegiet att få vara ledig Nyårsafton och Nyårsdagen. Inte illa! Tacken antar jag för att jag jobbade julafton och juldagen. Wersta. Audioslaves nya album är förresten sådär, inte alls lika bra som det första. Vidare så var Eragon årests flopp på bio.

- Spongen

Röda heta pepparn.

Gick som sagt på konserten igår. Vi startade med lite tapas middag på Barcelona vid Sergels Torg. Sen stack vi till Globen för att inta våra ståplatser. Kan säga själv att förväntningarna var faktiskt ganska höga. Men såhär efteråt kände jag mig lite lätt besviken. Trodde det skulle vara roligare. Bättre. Mer ös. Vems felet är sedan, det vet jag inte. Jag vill gärna skylla på RHCP att dem inte försökte mer att få igång publiken, men fick veta sedan att deras spelningar är såhär. Tafatta skulle jag nog kalla det. Inget försök att få igång oss, inget sedvanligt prat med publiken eller någonting. Dom kom upp, körde sina låtar, sen gick dem, mer eller mindre.
Betyg: 2 av 5, möjligtvis svag 3a.
Motivation: 2an kommer från att dem genomförde låtarna med väldigt stor precision. Anthonys röst höll väldigt bra kvalité genom hela konserten. Flea's solospelningar får mig alltid att tappa hakan, den karl är grym på basen. Chad gör sitt på trummorna, likaså John. Ljudteknikerna borde dock märkt att dem balanserat ljudet helt knasigt. Johns mic överröstade Anthonys vilket är helt off enligt mig, då han ska klämma in lite harmoniska rösttilläg här och där, men som det var nu överröstade han nästan allting. Inte för att han har dålig röst, det ska han ha. Blev jäkligt överraskad av hur bra sångare han var - också. Men hans gitarr hördes knappt när han ändrade på sina pedaler för att få fram olika effekter. Trist. Men som sagt, jag är inte missnöjd. Låtvalet hade dom kunnat gjort bättre, då jag inte riktigt tycker om deras tidiga skivor. I sin helhet är jag inte missnöjd. Jag har sett RHCP live, jag har hoppat med publiken och jag sjöng med. Sådant det borde vara på en konsert. Men snälla RHCP, varför inte försöka få med publiken? Då hade ni hamnat högt på min lista. Antagligen mellan 4 och 5. Men som jag fick veta efteråt, så är deras spelningar sådär.

- Spongen