Det finns en försäljare i centralgången. Han står där varje morgon och eftermiddag när jag går den vägen till och från pendeln, till och från jobbet. Jag brukar köpa tidningen Situation Stockholm av honom. Lennart tror jag han hette. Eller Janne. Kommer inte ihåg, sneglat som hastigast på hans namnskylt. Hejat, kommit fram, köpt min tidning och gått. Han har aldrig sett påverkad ut, av någonting. En aning sliten i ögonen möjligtvis, men han verkar kvick och på alerten, inte slö eller seg i ögonen, så som jag sett andra bli. Drar jag nu alla över en kam, bara för att han säljer Situation Stockholm? Är han en knarkare eller alkoholist som blivit hemlös, eller bara haft en väldig otur? I alla fall ser han någorlunda sliten ut efter vad jag kan tro är många års drickande. Känns taskigt att säga så om nu fallet inte var så, men det är känslan jag får. Nåväl. Varje månad köper jag alltid av honom. Han verkar kämpa. Han står där, som ett heltidsjobb, och det känns bra att försöka stötta honom på det lilla vis jag försöker göra. Kanske borde vara mer givmild, hej och hå, men jag gör i alla fall något. Speciellt till en herre som verkar ha kommit på fötter igen, och som alltid står där. Trogen. Kämpandes. Ska sälja sin tidning och tjäna inte litet deg. Tufft av honom, tycker jag. Därför köper jag av honom. Försäljaren i centralgången mot cityterminalen. Han står alltid där. De få gånger jag inte sett honom undrar jag alltid var han är, varför han inte är där och säljer... Det känns verkligen värt att köpa av honom då han verkligen kämpar för att få tidningarna sålda. Han står där, tillgänglig och ska kränga, som vilken knegare som helst. Åtta på morgonen, fram till sena kvällen. Antagligen med en break för lunch. Skillnaden är att hans lön antagligen kommer sporadiskt, stötvis. Därför köper jag varje månad, så han vet att det kommer in en liten slant i alla fall. Hoppas han har fler prenumeranter.
- Spongen
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar