Det var en uteliggare på tunnelbanan hem i dag som tiggde om pengar. Han var handikappad på något sätt, svårt att gå och var väldigt ostadig på kryckan när han släpade sig fram genom vagnen. Att vara svårt utsatt och hela den biten, men måste man verkligen ge sig ut och tigga pengar när man är så påverkad att man bara sluddrar och klarar knappt av att gå? Visst, man tar droger, dricker, vad som för att glömma. Men... det hjälper knappas ens chanser att få några slantar av de som tycker synd och vill hjälpa. Jag ger hellre mina pengar till dem som till synes verkligen försöker, kämpar, håller sig rena. Som gubben i centralgången. Jag köper alltid Situation Stockholm av honom. Han ser ut som han varit med om mycket, det syns i ögonen. Lätt rödsprängda, litet blanka, kanske från gårdagens fylla? Men han är aldrig onykter eller påverkad när jag ser honom och han står och säljer. Han tar ett glas efter sin arbetstid, som så många andra. Problemet är att det är nog lättare att ta ett glas för mycket utan hem. Så, all cred till dig, försäljare, att du orkar kämpa vidare. Du står där varje gång jag går förbi och skall till jobbet. Morgon som kväll. En riktig knegare. Inte knatar du längs tunnelbanans korridorer, skramlar med de mynt du har i handen och sluddrar ut: "Peng?" Sedan tar du inte tre steg. Skramlar. Sluddrar. "Peng?" Tre steg. Skrammel. Sludder.
- Spongen
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar