Skriv ned vad man tänker, men vågar man verkligen det?

Man har ju hört att många använder sitt låtskrivande, främst då musiker (duuh), till att få utlopp för sina känslor, tankebanor eller bara vill skriva av sig. Jag antar att det är som att prata ut med sin kompis, att få "lätta på trycket" över de grubblingar man har. Men vad ska man göra om man inte vill prata med sin kompis, vill inte "lätta på trycket", eller helt enkelt är för feg för att skriva ned vad man _egentligen_ tycker och tänker? Man kapslar in skiten och korkar igen det hela, ställer det sedan i ett skafferi någonstans bak i hjärnan och låter det stå där och samla damm. Evigt påminnande och pockande på ens undermedvetna. Trots att man inte tänker på det hela tiden, så är man ändå på något sätt medveten om det. Ska man skriva så invecklade låtar med så mycket metaforer att ingen förstår vad man skriver utom en själv? Det fungerar nog för en del, men inte för mig. Men att skriva detta är väl kanske en början till att få utlopp för vad (i alla fall jag) har i min hjärna. Varför vill jag inte låta andra höra om mina djupaste tankegångar? Jag vill inte lasta över skit på andra människor, då jag vet att de flesta har sina egna problem, sitt egna skit, sitt egna skafferi med många dammiga kapslar. Varför ska andra personer behöva höra vad det är som gör mig ledsen, vad som egentligen skulle göra mig glad? Nej, det överlåter jag till andra att sysselsätta sig med. Läs gärna veckans nu, vältra er gärna i andras misär och totalt bortblåst privatliv. Nu kanske jag glider in på ett annat ämne än vad jag tänkt på från början, men jaja. Detta är min blogg, jag skriver vad jag vill i den, och det är upp till var och en att läsa den. Eller inte läsa den. Men mitt mål från början var att stjäla läsare från Jocke, så, eh, fortsätt läs :p
Annars så måste jag väl tuffa till mig, våga skriva ned vad jag tycker och tänker på, det jag grubblar på, vad det är som tynger mig. Men jag är nog helt enkelt för feg. Jag vill inte sitta och framföra en egen låt, för den skull att någon skulle vilja höra något material man gjort (och för den delen sjunger som en kratta), där jag avslöjar i rena ord hur jag egentligen känner. Någon gång, om jag orkar sätta mig ned och göra det, så kanske en sådan låt, tung med metamoforer och synonymer, skulle se dagens ljus. Men i nuläget känns den dagen väldigt långt borta.
Sedan vet jag att jag har många kamrater som skulle ställa upp och lyssna om man vill öppna upp, men det är inte det det handlar om. En annan sak, ett gammalt ordspråk som lyder; "En god karl reder sig själv", tänker jag avsluta denna kanske lite väl seriösa pulicering.